I wish I could follow you, to the shores of freedom, where no one lives

(Favorit från förr)

Wax Wings

Love is an untamed force. When we try to control it, it destroys us. When we try to imprison it, it enslave us. When we try to understand it, it leaves us feeling lost and confused.

I gave you my heart but you wanted my soul

Kalla sovrum

- Jag går dit du går.

- Men jag vet ju inte vart jag är på väg.

Han blinkade förvirrat mot henne i mörkret. Hon kände avståndet trots att de låg precis bredvid varandra. Båda med flackande blickar, nervöst fingrande på lakanen. Det var så enkelt för ett par år sedan. Så enkelt att inte vara på väg någonstans. Vetskapen om att de åtminstone gjorde resan tillsammans var lugnet de båda vilade i. De visste att om den ena förlorade sikte så hade den andra kompass, som skulle funka tills vidare. När det regnade hos honom, delade hon med sig av solskenet. Nu, där i sängen, var alltsammans en stor pöl. Inte ens en dis, inte en regnbåge i sikte. De gnuggade sig i ögonen, som om det skulle skingra molnen, som om fukten skulle avdunsta, som om persiennerna skulle öppnas och morgonsolen skulle blända dem. Men det var natt och egentligen var väl den enda fukten i rummet den som lämnade deras kroppar när de förbrukade syre ett par centimeter ifrån varandra. Där var en och annan tår. Annars bara mentala moln, mental storm och oväder inuti. Utomhus var det mest mörkt, vintermörkt. Vinterkallt. Hon reste sig och lämnade rummet. Långsamma steg mot köket. Hon spolade i kranen och såg på strålen. Behövde vara ensam i sin sfär en stund, skingra moln.

-Vad gör du? Frågar han från sovrummet.

- Dricker vatten. Ljuger hon.

Sedan ställde hon sig, med kranen rinnandes, och betraktade gatlyktorna, det enda ljuset. Lyssnade till kranen, det enda vattnet. Rutan var kall mot pannan och parketten kall mot fötterna. Det var i all denna kyla som hon alltid funnit lugnet i hans famn, där under lakanen. Nu när den famnen kändes kall, var det som om allt frusit och stannat tiden. Så hon blev ståendes där, vilse i sitt eget kök.

- Det känns som att du vill vara ensam. Hela tiden. Mumlade han från sovrummet.

Hon svalde, kände i hela kroppen hur rätt han hade. Ville säga det där och då. Säga att hon måste komma tillbaka till sig själv, i ensamhet. Resa någonstans. Göra misstag. Plötsligt blir hon livrädd, svarar:

- Så är det inte...

Hon torkar kinden, halsen och bröstet dit tårarna nu letat sig och går tillbaka till sovrummet, klär av sig. Salta kyssar.

Hon var skållhett vatten

Han trivdes med att sent som satan ramla över tröskeln till sin välpolerade lya, att hans fritid efter jobbet började flera timmar senare än alla andras. Han kände sig speciell genom detta omvända dygn, som om han inte tillhörde allmänhetens klocka. Hans timmar såg annorlunda ut. Han brukade ibland begrunda det här medan han med dubbla kliv besteg de två trappor som krävdes för att nå ytterdörren, tröskeln och så småningom hatthyllan där han tog av sig halsduk, rock och blanka skor. Det kändes aldrig riktigt bra att klä av sig ytterkläderna. Faktum är att det aldrig kändes riktigt bra att klä av sig över huvud taget. Inte ens när han i badrummet klädde av sig för en efterlängtad och välförtjänt dusch, kändes det riktigt bra. Inte hade det med hans kropp att göra, hans fysiska utformning, nej. Det var känslan av nakenhet han alltid avskytt, och så än idag. Han upplevde förvirring där i badrumsspegeln, hallspegeln. En blick som flackade en aning, letade efter identitet. Han formade sig genom sitt utseende till det han ville att allmänheten skulle se, det han behövde att allmänheten såg för att han skulle kunna agera mitt ibland den. Han brukade duscha direkt efter jobbet, om han inte tränade först. I så fall löpte han, kanske lyfte något tungt om han var på humör. Sedan gjorde han sig ren. Rätt och riktig. Det hände att han gjorde saker i sitt jobb som tog honom emot. Saker som i magen kunde kännas konstigt, skamligt, men som i hans kollegors ögon reflekterade respekt. Det var när denna skam översteg kollegornas blickar som han tappade upp ett bad. Då strödde han noggrant blått badsalt i karet och såg på medan det fylldes med rykande hett vatten. Sedan satt han där länge, begrundade sin nakna kropp och svettades och skrubbade väck skammen och magkänslan länge och väl. Det varma omsvepandet och badsaltets doft av lavendel plågade honom. Det var något destruktivt i det där badet. Visst var nakenheten en förvirring i sig, och förvirring var en av de värsta känslorna han visste. Men det värsta av allt var att han i badkaret alltid drogs till minnet av hur hennes hud brukade kännas där i vattnet, hur hennes skratt hade ekat mot kaklet och hur hennes hår senare lämnade blöta fläckar på huvudkudden som doftade av lavendel. Dessa ögonblick vilade på hans näthinna medan han krampaktigt höll sig tillrätta i badkarets kanter. Han hade alltid försökt rena sig genom henne, och sedan han lämnade henne försökte han straffa sig genom henne. Han hörde hennes röst när han gång på gång svek sig själv och mänskligheten. Han hade alltid betraktat henne som något vitt, något makalöst, något han aldrig skulle bli.

You will not see me fall, nor see me struggle to stand. To be acknowledge by some touch from his gnarled hands.

Some say love is a burning thing
That it makes a fiery ring
Oh but I know love as a fading thing
Just as fickle as a feather in a stream
See, honey, I saw love. You see, it came to me
It put its face up to my face so I could see
Yeah then I saw love disfigure me
Into something I am not recognizing

See, the cage, it called. I said, "Come on in"
I will not open myself up this way again
Nor lay my face to the soil, nor my teeth to the sand
I will not lay like this for days now upon end
You will not see me fall, nor see me struggle to stand
To be acknowledge by some touch from his gnarled hands
You see, the cage, it called. I said, "Come on in"
I will not open myself up this way again

You see, the moon is bright in that treetop night
I see the shadows that we cast in the cold, clean light
My feet are gold. My heart is white
And we race out on the desert plains all night
See, honey, I am not some broken thing
I do not lay here in the dark waiting for thee
No my heart is gold. My feet are light
And I am racing out on the desert plains all night

So some say love is a burning thing
That it makes a fiery ring
Oh but I know love as a caging thing
Just a killer come to call from some awful dream
O and all you folks, you come to see
You just stand there in the glass looking at me
But my heart is wild. And my bones are steam
And I could kill you with my bare hands if I was free 

Speglar och inre röster

Människan behöver en kompass som pekar åt rätt håll när man själv knappt kan urskilja vägen. Helst ska man ha en inombordare, en inre kompass som ropar "nej!" varvat med "ja!" när beslut ska fattas och vägar ska vandras. Den ska vara kompromisslös. Rationell.

Ibland växer människan samman med en annan människa. Man delar kompass och badrum. Delar tvättstuga, säng och skafferi tills kompassen snurrar febrilt efter riktning. Vi klyver oss själva med vår andra hälft tills massan som återstår är en hybrid personlighet vi knappt känner. Där är sammansatta fragment av vad som brukade vara två personligheter, två historier, två liv.

Rädslan för denna sammanslagning håller många av oss ensamma. Vi anser oss vara rena, inte en blandning av någon annan, vi singlar. Oberörda. Ädla med fläckfri stamtavla.
Vi är ej spillror vi är enhetliga. Så lyder resonemanget hos majoriteten av oss, då och då. Kanske har vi upplevt hur vilse vi blir när vi börjar dela skafferi med någon. Kanske inte. Oavsett har vi en bild av vad som skulle kunna hända om vi gav efter för tvåsamheten. Hur otroligt ofullständiga vi skulle kunna bli! Hur föreningen av två personer skulle bli konkursen för vår egen person.

Rädslan för att studera vår egen spegelbild och se någon annan, håller oss på tryggt avstånd. Ty spegelns uppriktighet undkommer du icke. Icke!

Någon dag kommer vi alla se någon annan än oss själva i den där spegeln. En omgjord variant, en uppgradering, en äldre variant, kanske en främling, någon starkare eller kanske något fragmenterat (sönderslaget?). Vem vi kommer se i spegeln resten av livet är ett resultat av besluten vi fattar idag.

Viktigt att notera är att rösten vi följt fram till idag kan byta ton. Kan gå från självklar till darriga toner av tvivel. Vi lyder vår inre röst per automatik. Och vi ensamma, vi som är en enhet av oss själva, vi tror vi har en egen röst. Vi tror att när vi höjer vår röst så är det vår egen person som talar. Vi tror utan skepsis att vi vet exakt vad vi håller på med och att vi gör alltsammans för vår egen skull och vår egen endast. Här finns bara jag! Meddelar vi världen och lever i samma övertygelse. Det här är min väg, som jag själv anlagt och noggrant underhållit i alla år för att jag tillslut ska komma fram till min vision om hur mitt liv ska vara. Jag gjorde mig ju av med personen som hade kunnat rubba den!

Vem satte tonerna till din röst?

När vi strider solitära lyssnar vi till vår egen röst mer än någonsin. Stundvis är vi blinda slavar för den ty den hjälper oss med monologerna. Trots att vi valt isoleringen uppfattar vi ändå ett slags eko när rösten ibland ska leda oss. Vi ser trots alla ensamstrider skimmer av någon annan i badrumsspegeln. Ibland när vi letar efter vår egen röst, hör vi hans röst innan vi hör vår egen.

Favorit från förr